Så vad hände sen??Jo, efter några år i NY och Florida så bestämde vi oss för att flytta hem till Sverige. Jag trodde att jag automatiskt skulle gå ner i vikt bara av att bo här. Äta svensk mat, inte äta ute så ofta och så fanns det ju ingen riktig kina mat så det skulle vi bara få äta när vi åkte hem till USA på semester.

Well, det var inte riktigt lika lätt som det lät. Visst jag gick väl ner runt en 5 kilo kanske men sen sa det stopp. Det var för 7 år sedan! Sedan dess har jag sökt efter svar på mina hundra miljoner frågor inom mat, träning och allt där emellan. Inte hittat svaren på alla frågor än och visst har jag gott ner mer i vikt men jag har lång väg kvar fortfarande.

Det senaste 2 åren har jag kämpat som aldrig förr med vikten. Jag fick nog, på riktigt! Trodde alla andra gånger jag fått nog var på riktigt också men den här gången fick jag nog ordentligt, riktigt på riktigt! Sedan dess har jag skött min kost och min träning exemplariskt med den lilla kunskap jag lyckats samla på mig. Jag har inte alltid gjort allt på rätt sätt men jag har lärt mig av mina misstag och inte gjort om dem igen. Det är helt enkelt inte värt det. Mitt mål är så mycket viktigare än en matbit. Njuter i några minuter för att ha ångest över det i veckor efter. Nej tack, jag har lärt mig det nu! Not worth it helt enkelt. Not at all!! Jag kämpar fortfarande med vikten. Den sitter som ett berg men jag har lyckats hacka av 16 kilo de senaste året. 7 kilo bara "föll" av mig i december 2013 så det är jag glad för. Min kropp verkar vara så där jobbig att jag kan hålla på och hålla på jättelänge och sen helt plötsligt, rätt som det är så åker en stor bit bort och sen är det trögt igen. Platåer. Jag är som en riktig trappa! Men så länge jag går nerför i den trappan så är allt ok : )

För övrigt så har jag lärt mig att riktigt älska hälsosam mat. Tyckte tex att råris smakade sandpapper förr. Nu älskar jag råris. Jag ser vad dålig mat gör med framförallt hjärnan och jag vill inte hamna under dess våld igen. Jag älskar fitness! Jag har hittat nyckeln som har varit borta i så många år! Jag älskar att träna. Jag älskar att lyfta tungt. Jag älskar att visa dem andra på gymet att den här tjejen, hon må vara några storlekar för stor men hon orkar precis lika mycket som alla andra och oftast mer därtill. Har jag burit på dessa kilon i alla dessa år jag då är jag faktiskt ganska stark. Det bor en riktig fitness tjej inom mig, hon bara inte syns på samma sätt på utsidan som på insidan men det är därför jag kämpar. Jag är tjejen som aldrig ger upp. Jag ska ur denna kropp jag sitter fast i. Jag ska visa världen vem jag egentligen är. Snart ska ni få se det jag kämpar för varje dag!

 

[caption id="attachment_16" align="aligncenter" width="300"]

Jag gillar den här bilden[/caption]

 

Så hur hamnade jag på den här banan med fitness och träning och bra mat och allt vad det innebär?

Det hela började väl någon gång under tonåren. Jag gillade allt som hade med fitness och gymet och träning att göra. Det attraherade mig, Inte bara drömmen om en grymt snygg kropp men hela livsstilen. Att kunna disciplinera sig till en snygg kropp ingav någon slags respekt i mig. Jag ville haka på det tåget men då var typ allt och alla inte så för det. "Nej, men du får för stora muskler, nej du kan inte, det är inte för dig, nu tränar du väl för mycket, lite socker är bra för kroppen" etc etc etc. Då var jag ung och det negativa tänkandet fick mig att tappa hoppet en aning, men inom mig fanns önskan kvar.

Åren gick, jag tränade som vanligt som vilken Svensson som helst för att hålla mig under den negativa radarn. Jag åkte till USA, hittade mitt kall i livet och flyttade dit. Jag var bara 20. Efter att jag träffade min man så flyttade jag hem till han och hans familj. Det var han, min man alltså, och hans föräldrar och 5 syskon till. Hans mamma gillade inte att laga mat så de beställde hem mat varje dag om vi inte gick ut och åt. I början var det jätte kul! Spännande, jag hade aldrig ätit ute så mycket! Så mycket ny typ av mat, så gott det var! Kina mat, pizza, hamburgare, italiensk mat you name it. Inget av vad jag var van vid här i Sverige. Det var jättekul!

Men i bakhuvudet hade jag tankar om att det här kunde inte vara så bra mat. Jag började gå upp i vikt. Det var inte kul men i USA var ju alla andra så stora så det märktes inte på samma sätt. Jag försökte lite snällt att försöka göra mat hemma, hälsosammare mat men det var svårt när jag bodde hemma hos dem. Oftast var vi ute hela dagarna och gjorde saker och då slutade det oftast på någon restaurang eller att de beställde hem någon fet mat. Ångesten väcktes i mig. Jag måste få ett stop på det här! Men just då var jag inte vuxen nog att ta tag i problemet. Jag hade inte längre kvar någon karaktär.

Nu många år senare så förstår jag också makten dålig mat har över kropp och framförallt över hjärnan. Jag hade inte en chans då. Jag försökte träna mycket men det är ju som dem säger "you can't outdo a bad diet" man kan inte träna bort skit mat som man äter, men det förstod jag inte då. Åren gick, fitness fanns djupt inne i mitt hjärta men det var som om det var låst bakom bom och lås och någon hade slängt bort nyckeln. Jag kunde se på det men jag kunde inte röra vid det. Jag sökte efter svar, jag försökte verkligen med träningen och med maten men jag hade inte kunskapen och inte heller karaktär nog att ta tag i problemet riktigt på allvar. Jag trodde innerligt att jag gjorde det då men jag har insett nu att jag inte ens var i närheten. Min resa till USA var verkligen att hitta hem men samtidigt så tappade jag bort mig själv……..

Ja det är en bra fråga haha

För att förstå min resa kan det vara bra att förstå min bakgrund så här kommer berättelsen om mig:

Jag är en tjej vars mor kommer från Norrland och hon är halv same och halv svensk. Pappa är från Dominikanska Republiken, han är halv svart, halv indian och med lite stänk av spanska morer också och när han var runt 8 så flyttade han och hans mamma och bror till New York, närmare bestämt Washington Heights. När han var runt 20 års åldern så hälsade han på en vän i Sverige och föll pladask för min mor och min mor föll lika pladask för min far.

När jag växte upp var det inte så lätt att veta vem jag var, min identitet. Jag var ju både svensk och inte, same och inte, indian och inte, svart och inte och inte såg jag ut som någon utav dem heller. Ser svensk ut men ändå inte, spansk ut men ändå inte, svart ut, men nej absolut inte, min rumpa möjligtvis. Ja det var inte så lätt att hitta tillhörighet kan man säga, inte på den tiden när det inte fanns så många andra som mig i alla fall.

Jag växte upp med en längtan om något större. Jag hade nog en längtan efter mycket annat än just den staden jag kommer ifrån. Jag ville i väg, jag ville någonstans, jag ville hitta hem, jag ville se världen. Fick jag bara åka till USA så visste jag att jag skulle bli ok. Alla trodde ju att det bara var en fas, men jag visste att det var for real. Jag skulle dit, så är det bara. Och vem vann? Jo tjejen som aldrig ger upp. Det är jag det. Säg att det är omöjligt så ska jag bevisa för dig att det är möjligt. Inget är omöjligt!! Jag måste hitta en väg och det var just det jag gjorde. Jag hittade en väg till USA! The land of opportunities! I made it!!

Så vem är jag idag? Idag är jag Julie, gift med mannen from over däär. Jag flyttade till USA, bodde där i några år både i New York och i Florida. Fick ett barn där i Florida och ett barn här i Sverige. Två pojkar, Joaquin och Colin heter dem. Idag bor vi i Stockholm.

Läs nästa inlägg för vad som hände sen........