My story

My story

För ett bra tag sedan så lovade jag att jag skulle berätta något för er. På grund av andras och faktiskt mina egna fördomar så har det dröjt innan jag tog mig mod att berätta. Inte för att jag tänkt att hålla det hemligt eller så. Har inte för ens för ett par månader sedan samlat på mig modet att offentligt berätta just på grund av att jag vet att många helt enkelt inte förstår. Det är också så många känslor involverat i det jag har gått igenom att jag inte haft varken tiden eller orken att sätta det på papper but here we go.

De flesta som känner mig privat vet redan sedan långt tillbaka men kanske inte alla ni läsare. Det jag ville berätta är att jag har gjort en magoperation, närmare bestämt en gastric sleeve. Det innebär att de har reducerat min mage ner till storleken av ca en tennisboll. Varför i all världen gjorde jag detta? Jag är ju tjejen som aldrig ger upp? Nej precis och det är därför jag valde att göra denna operation även fast jag själv var extremt emot det till en början.

Det här är min historia:

Jag har alltid sportat mycket och älskat att träna men när jag flyttade till USA och träffade min man så började kilona att sakta men säkert att läggas på. I början märke man det inte på samma sätt som om jag hade gått igenom samma process som i Sverige och det är helt enkelt för att alla andra var ju större än mig. Att vara överviktig i USA är inte något konstigt, allra helst när nästan alla andra där är det också. Det märks då inte på samma sätt att man börjar lägga på sig. Inte tränade jag något heller i början. Jag hade fullt sjå med att finna min plats i det nya landet, jobba och förstå hur allt funkade där och komma in i en ny familj, min mans stora familj.

För mig, i mitt fall så var det inte så att jag åt för att jag var ledsen eller något hade hänt utan jag var snarare väldigt glad och allting var nytt, ny god och spännande mat, nya vanor och så där. I Sverige, innan jag flyttade till USA så kunde jag nästan ha räknat på mina fingrar hur många gånger jag hade ätit ute på restaurang, där i USA tillhörde det att äta ute till något man gjorde varje dag! Dessutom är portionsstorlekarna så väldigt mycket större där!

I alla fall, ”to make a very long story shorter” så vande man sig till slut med den vardagen och de nya vanorna och kilona började läggas på sakta men säkert. Innan jag visste ordet av så var jag ganska överviktig. På den tiden kunde jag inte lika mycket om kosthållning och så. Visst, man visste att snabbmats restaurangerna var dåliga val men man tänkte att om man beställer vanlig ”till synes” hälsosam mat på en vanlig restaurang så var det väl inte så farligt men ack så fel jag hade! Jag betalade för mina misstag i fler kilon på kroppen och en allt mer desperat jag som inte visste vägen ur mitt nya problem

Några "före" bilder

Flytten till Sverige

Efter ca 8 år i USA så valde vi att flytta tillbaka till Sverige. Jag hade vid det här laget fått ett barn med allt vad det innebär. Tänkte att så fort vi flyttar tillbaka till Sverige så kommer nog ganska många kilon att rasa av mig eftersom man äter så mycket hälsosammare här! Men tyvärr var det bara en dröm. Visst, jag blev av med vanorna att äta ute så ofta och maten var ju mycket bättre kvalitet här i Sverige men jag blev tyvärr inte av med så många kilon som jag hade hoppats på. En positiv sak var att jag började hitta tillbaka till min kärlek för träning så jag satte igång med att träna oftare och oftare.

Ju mer jag tränade, desto mer lärde jag mig om mig själv, vad jag är kapabel till och jag insåg mina misstag i mina misslyckade försök att gå ner i vikt i USA. Jag lärde mig också ganska mycket om kosten. På vägen fick jag även lära mig att man inte kan träna bort en dålig kost. Jag lärde mig att det svåra inte är att träna, även fast det är grymt svårt och sjukt jobbigt och tungt att träna när man är så tung (ca 130 kg som värst) utan det svåraste är att hålla en bra kost de resterande timmarna på dygnet man var vaken. Allt eftersom tiden gick, så blev jag mer och mer fast besluten att klara av min kamp med att gå ner i vikt.

Men en sak som jag på daglig basis var tvungen att leva med var pinsamheten över att behöva gå till gymet och nöta, varje dag. Klass efter klass, på löpbandet, på trappmaskinen och vid de lösa vikterna varje dag och komma tillbaka varje dag, månad efter månad och se likadan ut! Folk måste ha trott att jag tränade hårt men sen gick hem och åt chips och godis. Det var så pinsamt för mig att varje dag när det var dags att gå till gymet igen att jag bara ville ge upp. Men det kunde jag ju inte. Det finns inte i min natur att ge upp. Så dag efter dag, svalde jag min stolthet och gick till gymet ändå och gav mitt allt.

Träningen började ge resultat

Jag gick till slut ner ca 28 kg, helt utav mig själv med sjukt mycket träning och en extremt disciplinerad kost! Träningen bestod av att jag tränade ca 6 dagar i veckan, 2 gånger per dag plus att jag gick en 2 timmars powerwalk med en 15 kg väst på mig varje dag! Vet ni hur jobbigt det är att göra när man väger ca 120 kg!!! Men jag var vid det här laget fast besluten att klara av detta. Jag var en soldat och jag skulle klara mig hela vägen, inget skulle stoppa mig! Att tillägga är att jag runt den här tidpunkten även redan hade fått mitt andra barn

Några "under tiden" bilder

Plåtån

Efter de första 28 kilona nådde jag en plåtå som hette DUGA med stooora bokstäver! I ca 1,5 år stod jag still på exakt samma vikt! Samma kilo men med en 2-3 hg skillnad per dygn men alltid samma kilon. Jag tog hjälp av 4 olika personliga tränare som alla gav mig en ett nytt sätt att försöka gå ner i vikt. Inget hjälpte. Jag åt allt mellan 800 kalorier per dag till 2400 kalorier per dag. Provade att träna lika mycket som innan och att inte träna någonting alls. Jag t.o.m började fasta men vikten ville inte röra på sig. Varken upp eller ner. Bara för att chockera kroppen kunde jag prova att äta en hel pizza själv bara för att inte ens gå upp i vikt och så kunde jag prova att bara äta sallad i en hel vecka bara för att se om det gjorde så att vikten rörde på sig men icke. Min kropp hade bestämt sig för att det var här jag skulle stanna och inget hjälpte.

MS Diagnosen

Till saken här är att under denna mycket frustrerande och stressfyllda period i mitt liv så fick jag även diagnosen MS. Något som jag fick lära mig är att stress är något som kan trigga igång min MS så att jag får skov och kan hamna i rullstol etc. Vad hade jag gjort i ca 2 år? Inget annat än stressat över min vikt! Det är en enorm stress på kroppen att träna så mycket, speciellt när jag vägde så mycket. Dessutom var det ju fruktansvärt stressande att veta att jag gör allt i min makt för att gå ner i vikt men att inget hjälpte. Jag t.o.m slutade jobbade under den här perioden i mitt liv bara så att jag skulle kunna fokusera 100% på träningen och kosten, så seriös var jag och jag fick det stödet och den välsignelsen från min man att slippa behöva jobba för att kunna fokusera på det här. Men vad hjälpte det?!

Insikt

Sakta men säkert insåg jag att jag kanske måste göra det jag befarade mest av allt, en magoperation! Det var min största farhåga, mitt största misslyckande i livet. För mig, betydde det att jag inte klarade av att göra det här själv. För mig, betydde det att jag var en loser och en som var lat och inte tog tag i problemet själv. Det här var den synen jag själv hade på en magoperation. Jag hade så fel! Jag hade dessa fördomar för det var ju det jag hade lärt mig från andra på t.ex sociala medier att de som gör en magoperation är för lat för att göra någonting åt sitt problem så de tar den enkla vägen ut. Men jag hade så fel!

Till slut kom jag i alla fall till insikt att jag kanske inte kunde lösa det här problemet själv, hur mycket jag än försökte. Jag insåg också att det räckte med att jag hade 1 gigantiskt problem att kämpa med i livet, min MS, jag behövde liksom inte 2 gigantiska problem, min MS och en stor övervikt. Jag fick väldigt mycket support av min familj som stöttade mig fullt ut i mitt val att göra operationen. Jag gick väldigt motvilligt till doktorn och bad om en operation. Jag tror att han kunde se min svans mellan benen när jag kom in till hans rum som en hund som skämdes ögonen ur sig. För mig var insikten om att jag kanske behövde göra en magoperation hundra gånger jobbigare än att träna så hårt som jag gjorde.

Jag, ”hon som aldrig ger upp”, skulle nu ge upp, i mina ögon. Men som sagt, jag hade så fel. Jag gav inte upp. Jag hade ju gjort allt i min makt för att klara av det här själv. Ibland behöver man hjälp på traven och jag var tvungen att lära mig att det är ok att be om hjälp. En sak jag visste att jag var tvungen att göra innan operationen var att veta att den dagen jag lägger mig på operationsbordet så SKA jag veta att jag gjorde ALLT jag möjligen kunde ha gjort för att gå ner i vikt utan operationen. T.ex så åt jag inget godis på och jag drack inte en droppe alkohol på över ett år. Jag t.o.m försökte äta som de som hade gjort operationen gjorde, 2-3 dl per måltid men det hjälpte inte heller.

Men det var inte jobbigt i mina ögon, jag var fast besluten att klara av det här själv, utan operation. Dessutom visste jag att för många som gjort en magoperation så misslyckades det för många olika skäl och bara den vetskapen skrämde livet ur mig. Men sagt och gjort, till slut blev det en operation, en gastric sleeve. Idag har det gått ca 1 år och 4 månader och jag har gått ner ytterligare 35 kilo! Så totalt har jag gått ner ca 63 kg! Jag hoppas på en 10-15 kilo till innan jag landar där jag vill vara

Vad har jag lärt mig?

Fruktansvärt mycket!! Jag skulle kunna (och har funderat på) skriva en bok med alla de saker man lär sig under en viktminskningsresa. Allt man lär sig om sig själv, allt man inser man är kapabel till, allt man önskar att andra som kämpar med vikten också kunde få veta. Det är ett utav skälen till att jag började blogga. Jag ville berätta för världen att ”ge inte upp, du klarar det här, pusha bara lite till så kommer du också att inse att du kan”! Jag fick också lära mig att en magoperation inte var slutet på problemet, det var bara början på slutet. Det är inte så lätt som det kan verka att göra en sån här operation och hur man måste leva efter den. Många tror att det är bara att operera sig så är alla problem lösta men åååh nej så är det inte men mer om det en annan dag.

Det viktigaste jag lärde mig var nog ändå att inte döma någon annan. Jag hade inte gått i deras skor och därför kunde jag inte och hade inte rätten att döma dem som valde att göra operationen innan mig. Jag hade fel! Vare sig de gjorde operationen för bra skäl eller för mindre bra skäl så var det deras beslut. Även om de valde vad de trodde var den enkla vägen ut så gav dem ju faktiskt inte upp. Om de hade gett upp hade de fortfarande legat på soffan och käkat chips eller vad de nu gjorde innan men de tog tag i problemet, de gjorde någonting. Idag har de säkert ett drägligare liv. Idag är dem vid liv och kan vara där för sina nära och kära. De kanske dem inte hade vart utan operationen. Vem är jag att döma dem? Jag har inte gått i deras skor!

Varför berättar jag då det här?

Jo, jag hoppas innerligt att jag kan hjälpa någon annan som går och funderar på att göra en operation. Det är bara att fråga på så svarar jag. Jag vill också att folk ska få veta att ibland kan man inte göra allting själv utan ibland behöver man be om hjälp. Jag vill också att ni ska veta att man aldrig ska ge upp. Kämpa för era mål männsikor! Vare sig ni väljer att göra en operation eller inte och vare sig det handlar om övervikt eller ej, ge inte upp!! Hittar ni inte fram på den väg ni trodde ni skulle vandra, byt väg, huvudsaken är att ni kommer fram! Det är allt som räknas. Vägen dit, så länge den inte är skadlig för dig, spelar ingen roll. Det är som dem säger ”många vägar leder till Rom” och jag förstår det nu. Men vad du än gör, ge inte upp!

Och du, tack för att du orkade ta dig tiden att läsa igenom det här inlägget. Det betyder hela världen för mig!

Gillar

Kommentarer

Emma Eklund
,
Vilken berättelse! Så fint av dig att dela med dig, jag tror det är så himla viktigt för vi är sååååå många som kämpar med samma sak! 😊 Så glad för dig, och mig! 😉 Heja heja!
Juliette
,
Tack Emma!! Jag kände att det finns många där ute som behöver få veta att de inte är ensamma. Ja jag är också glad för oss!! 😊 Hej oss!! 😉