Min diagnos

  För ett par dagar sedan la jag ut den här bilden på Instagram:
  - DÅ -

Ja, tyvärr så har jag gått och fått MS!! Hitintills i mitt liv har jag nästan gått runt och trott att jag är lite så där halv odödlig. Självklart vet jag att det inte finns någon som helst sanning i det men i alla tester de någonsin gjort på mig så har jag fått det deklarerat för mig från diverse olika doktorer att jag är så kärnfrisk som jag kan bli. Självklart har även jag råkat ut för influensor, sjukdomar, brytna fingertoppar, förkylningar, muskeln i vaden gick sönder, fettkuddarna under ena hälen försvann och allt sånt där man kan få men jag repar mig ganska snabbt. Jag reser mig, borstar dammet av axlarna, klagar inte och går vidare. Jag har aldrig vart en människa som ser på mig själv som en sjukling utan har jag ont så biter jag ihop tills det försvinner utav sig själv och blir glad att det försvann men thats it!

Men så för ca 4 veckor sedan så började jag bli väldigt yr. Det hände en ca 10-20 ggr om dagen att jag blev så yr att jag trodde att jag skulle svimma men jag gjorde aldrig det, jag var bara yr. Sen började jag få dålig syn på höger öga. Det blev värre och värre för var dag som gick och till slut kunde jag inte ens se ögonen eller munnen på en människa som satt en halv meter framför mig. Det var precis som om man suddat ut bilden med ett suddigum. Efter ca 2 besök på akuten á 8 timmar var la de in mig och jag fick göra diverse olika tester och de tog en massa prover på mig och jag fick göra magnet röntgen 2 gånger och då fick jag domen: DU HAR MS!

Just då kändes det som en dom i all bemärkelse. Jag kände mig extremt dödlig!!! Min värld hade raserat, jag var sjuklig, jag var vek, min styrka försvann, jag kände det som om jag hade en utomkroppslig upplevelse. Vem var jag längre?

Det tog ungefär en vecka, kanske en och en halv där jag var i ren chock. Jag grät jättemycket och framför folk jag inte ens kände och för ingenting. Tårarna bara flödade. Då är jag en person som inte gråter speciellt ofta. Endast när jag blir fruktansvärt illa behandlad eller nått sånt liknande och speciellt inte framför andra personer än min man eller mamma kanske. Någon enstaka gång har jag gråtit framför resterande familj men annars händer det inte men nu som sagt kunde jag inte hejda tårarna. Jag var t.o.m lite apatisk i ett par dagar. Visste inte vad jag skulle känna. Frågade t.o.m min man någon gång om jag är normal. Uppför jag och är jag som jag brukar göra?

- NU -

Men nu har det gått ca 2 veckor sedan jag fick min diagnos och jag har hittat hem igen. Jag upplever inte längre den här känslan av att inte vara inne i min kropp utan jag har landat.

Min man och jag har bestämt oss för att tänka på MS på det sättet som att MS är inte slutet på livet eller på det som var bra. MS är början på det som är ännu bättre. Vad i hela världen pratar jag om? Jo, för med MS så är det ju så att det är en sjukdom som orsakar inflammationer i hjärnan och ryggmärgen och då är det ju väldigt viktigt att jag håller mig till en kost som är väldigt anti-inflammatorisk och som alla vet är ju det typ bara hälsosamma saker. Mycket frukt och grönsaker!!!

Socker och dåliga kolhydrater är en big no no för tex dåliga kolhydrater blir ju till socker i kroppen som i sin tur leder till inflammationer och det är just det som jag måste hålla mig borta ifrån om jag vill leva ett så bra liv som möjligt. Jag har den typen av MS som kommer i skov som tex den här ögonhinne- inflammationen som nu drabbat mitt öga. Jag kan få, genom kosten, och mediciner och att inte stressa för mycket att mina skov inte kommer så ofta och inte varar så länge om jag är noga med just dem sakerna och speciellt då kosten och att inte stressa och tänker man efter så är ju det ett väldigt bra liv att leva. Superbra kost, så lite stress som möjligt och massor med välbefinnande. Det är så nästan som om jag skulle kunna kalla den här diagnosen en välsignelse. Fast än att jag hatar MS så är jag nu så illa tvungen till att verkligen på alla sätt att ta hand om mig själv på bästa sätt, och det är ju ett bra liv!

Så jag väljer därför att göra precis som jag är funtad att göra, det som står skrivet i min benmärg, att resa mig igen, dust off my shoulders och precis som den där fågeln Phoenix så reser jag mig ur askan och vänder den negativa skiten till något positivt. Det är min skyldighet. Inte bara till mig själv men även till mina barn. Jag måste visa dem att även fast livet ibland dumpar en kärra skit på dig så måste man till slut hitta det positiva i det. Hitta en väg ut. Finns det absolut inget positivt i det som händer så har man alltid det att klarar man att komma igenom det så är man starkare än innan. Mitt mål är att bli stark och få muskler men jag vill även vara stark i själen.

Jag reser mig därför upp, knäcker mina fingrar, rätar på ryggen och säger: JAG MÅ HA MS, MEN MS HAR INTE MIG!

  (Skälet till varför jag väljer att gå ut med min diagnos så här offentligt är för att jag vet att det finns andra människor där ute som redan har fått eller kommer att få samma diagnos eller något annat liknande tråkigt och jag vill att du ska veta att du är inte ensam och ditt liv är inte över. Än finns det massor att kämpa för och tillsammans blir vi starka. Du behöver inte ge upp dina drömmar bara för att du fått diagnosen MS tex. Ta ett djup andetag, håll upp huvudet högt, styrk ditt hjärta och le även fast du vill gråta och jag kommer att göra likadant. Fokusera alltid på det som ÄR bra i livet och var tacksam, det kunde faktiskt ha vart värre! Fortsätt kämpa för dina drömmar och du, glöm inte att le :) ) Följ gärna mig och min blogg på någon av följande portaler:
//
  • Alla

Gillar

Kommentarer

Emma
,
Hej! Ramlade in på din blogg av en ren slump, en mycket god sådan! Jag är nämligen själv drabbad av skovvis förlopande MS och är likt du mycket aktiv på både gymmet och i min vardag. Det är så oerhört befriande för mig att läsa om någon som inte heller lägger hela sitt liv på hyllan till följd av diagnosen. Det finns ingen anledning till att sluta röra sig om man inte har drabbats av ett skov som gjort det helt omöjligt. Man får fan inte ge upp bara för att man fått en kronisk jävla sjukdom som ställer livet lite på ända. Det är bara att jobba utifrån sina förutsättningar. Man kanske får ändra på rutiner och upplägg en aning, men vill man så går det. Du verkar ha fattat allt detta redan, vilken är mycket imponerande så här kort efter du fått diagnosen. För mig tog det betydligt längre att förstå att jag inte helt behövde ge upp hoppet om framtiden. Din blogg är den första i sitt slag jag stöter på och jag hoppas verkligen att du fortsätter skriva. Det är verkligen peppande att hitta någon med samma inställning som en själv till livet, som dessutom gått ut offentligt med sin diagnos. MS suger, men livet behöver inte göra det. Stora kramar från en nybliven läsare.
juliefitness,
Hej! Åh vad glad jag är att du hittat hit! Tråkigt att höra att du också drabbats av MS. Det suger! Ja, som jag skrev i blogg inlägget så var första och andra veckan som en emotionell bergochdalbana med mycket okontrollerat gråt. Kände inte ens igen mig själv. Men sen så fick jag nog. Jag vägrar vara annorlunda! Jag är ju fortfarande jag! Första två veckorna kändes det inte så men sakta men säkert började jag känna igen mig själv igen och jag återupptog mitt vanliga liv och jag tror det har varit räddningen för mig. I början var jag livrädd när jag fick veta att om man tränar och blir varm så kan symtomen bli värre. Min första tanke var att VA måste jag bli en soffpotatis nu??? Jag kände en inre skräck inom mig och paniken växte men sen så frågade jag runt hos olika MS läkare och sjuksköterskor och googlade jättemycket och svaret var att träning kan t.o.m bara vara bra när man har MS för träning är bra för både kropp och hjärna plus att man håller igång motoriken. Jag har ju fått ögonhinneinflammation som mitt skov just nu vilket gör att jag ser suddigare på höger öga. När jag blir trött eller stressar så ser jag sämre igen men sen när jag vilat blir det bättre. Samma med när jag tränar. På vissa intensiva pass ser jag nästan ingenting på det ögat men sen efter någon timme eller två blir det bra igen. Jag brukar ha med mig iskallt isvatten som jag kyler ner mig med när det blir som värst under träningen och det funkar faktiskt väldigt bra. Jag är verkligen jätteglad att du hittat hit. När jag fick min diagnos var första tanken att åh nej nu kommer alla att få reda på det här och hur ska alla vara mot mig och så men sen så tänkte jag att nej vet du vad, jag ska berätta det för hela världen en gång på instagram och sen på bloggen för jag vet att det måste finnas andra där ute som mig. Andra som är mitt upp i deras liv och inte riktigt är redo att ge upp. Jag vill visa dem personerna att de inte behöver ge upp. Det kan t.o.m, tro det eller ej, bli ett bättre liv.
juliefitness.new.isilife.se