Hängivenhet

I söndags natt jobbade jag natt och i måndags fick jag bara 5 timmars sömn och natten till idag tisdag blev det bara 6 timmars sömn så när klockan ringde i morse kl 05 så var jag ju självklart dödare än död. Ungarna har ju höstlov så frestelsen att få stanna i min sköna säng och vakna när jag behagar var enorm!! Hur ofta slipper man ställa klockan liksom! Men ur sängen kom jag på något konstigt sätt. När jag stod i badrummet och stirrade på mig själv i spegeln, halvvaken och heldöd med Ica påsar under ögonen så gick det upp ett ljus för mig, det är det här som kallas för "dedication" eller hängivenhet på svenska. En järnvilja att klara av något, att nå sina mål, hur än jobbigt det är, hur än många hinder som kommer i ens väg och även om man förtjänar att äntligen ta en sovmorgon dem få gångerna man får det i vuxenlivet. Genast vaknade jag till! Jag blev faktiskt klarvaken av den insikten.

När jag väl kom till gymet och satt och väntade i bilen på att dem skulle öppna dörrarna så fick jag några få sekunder till att reflektera över det här med hängivenhet. Det är inte alla som klarar av det och jag själv har inte alltid haft den här järnviljan att faktiskt ta den desperata viljan som fanns i mitt huvud och göra om den till handling. Det var många år som jag bara "ville" detta väldigt mycket men inte gjorde så mycket mer än att vilja. Jag vill lova alla där ute som kanske känner likadant att det är så värt att ta det där steget att göra mer än att bara vilja i huvudet, att faktiskt göra, inte bara en gång, utan att gneta, att leva för "the grind", att varje dag göra någonting, stort eller litet för att nå sina mål. Man får så otroligt mycket mer tillbaka än vad man ger. Det kanske inte alltid känns så i början men till slut kommer man till den insikten och då blir man även självgående. Det är inte längre ett lika stort hinder att komma över utan det är mer som små klossar man hoppar över, det här med träning och hälsa.

Så när jag satt där i bilen utanför gymet, i mörkret, i regnet, i kylan kl 05.55 på morgonen och filosoferade, då kändes det väldigt bra att få vara en av de få som kliver upp så tidigt trots att de är så trötta eller trots att de har en massa motgångar i livet att navigera igenom men som tar sig till gymet och ger sitt allt i en timme för att de ska nå sina mål, eller bara må bättre i kropp och själ. Det ger mig enorm pepp att orka göra samma sak om och om igen. Nu när jag är hemma, sitter och skriver detta så skriver jag med ett stort leende. Jag lyckades en gång till att göra det omöjliga. Vet ni vad den känslan är skön! Så värt hur jobbigt det än är kliva upp så tidigt eller att ge sitt allt på gymet, så mycket mer värt det! Come join me!

  • Alla

Gillar

Kommentarer